some.

Sometimes you just need
to distance yourself 
from people.
 
If they care, they'll notice.
 
If they don't, you know 
where you stand.
 
 
 
Haven't ya heard??
Kanye West - Black Skinhead
 

you gotta read this.

I haven't forget, Have you?
 
Det är rätt sent egentligen och sitta läsa artiklar kan många tycka. Men informationen
som finns där spelar absolut ingen roll vart/när och hur man läser det. Man måste bara.
Efter att läst halva artikeln vill jag spy, dra tusentals vapen och fördärva alla de människor 
som inte har ett hjärta. Ett hjärta att kunna se vad fan man håller på med.
Även om det så att jag hade kunnat döda många hade jag nog inte heller velat 
vara vid liv för då har man själv sjunkit lika lågt. Här sitter man, i sitt trygga
hem, härlig musik som spelas, gott om värme, mat och massa friheter
till och göra allting medans därborta springer folket varenda timme, minut och sekunder
och är fruktansvärt rädda eller helt förstörda att de inte längre känner 
någon livsmening. Trots att man är väldigt medveten om det, men varje
gång en sådan artikel dyker upp hamnar man i chocktillstånd, miljontals
tankar och känslor rasar i hela kroppen på mig. 
Det mest sjukaste av allting är det fortfarande existerar och för fuck sake
ingen har gjort något..
Man kan inte ens försöka sätta sig in i deras situationer och förstå men man kan tänka sig,
tänka sig hur starka dessa personer verkligen är. 
Stark. Hädanefter vet man ytterligare vad man ska jämföra stark med.
 
Alla ni därute som inte känner av ordet "uppskatta"
ya know wha? fck ya'll
 
read this.
 
http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2013/08/Tva-miljoner-valdtagna-i-krigets-Kongo/
 

KVINNA, 44:

»Beväpnade män intog min by för fem år sedan. De slet ut alla från husen och bakband oss på torget. Sedan tände de eldar och värmde plast som de smälte fast på våra kroppar. De gick också runt och skar i folk. Min man och mina två små barn högg de i bitar med machetes. Mig stack de med knivar överallt och så våldtog de mig. Jag vet inte hur många de var. Efter fem tappade jag medvetandet. För två månader sedan blev jag våldtagen igen när jag letade mat på fältet. Sedan dess går jag med krycka och kissar blod. Jag klarar inte att vara bland folk och sitter mest inne. Jag vågar inte gå ut på fältet heller. Så fort jag inte sysselsätter mig med något får jag upp hemska bilder framför ögonen. Bilder av hur de högg sönder mina barn. Det känns ofta som att jag ska få hjärtattack.«